Den 2 september 2014 släppte utbildningsdepartementet sin promemoria Vissa skollagsfrågor del 2. I promemorian föreslås förändringar i lagstiftningen om tilläggsbeloppet. Juristfirman Vide har analyserat förslaget. Här är våra kommentarer.
Att en slarvigt skriven formulering i Högsta förvaltningsdomstolen från 2012 öppnade upp för en snävare och mer godtycklig tillämpning av reglerna om tilläggsbelopp i kommunerna är många kritiker överens om. Idag är det mycket svårt att vinna gehör vid ett överklagande till förvaltningsdomstol. Det är inte omöjligt att beviljas tilläggsbelopp, men de fristående skolorna och förskolorna har länge varit i händerna på kommunernas goda vilja. Vi, liksom Friskolornas riksförbund, Barn i Behov och ett stort antal andra intressenter har varit kritiska mot den nuvarande ordningen där friskolor inte fått tilläggsbelopp för elever med framförallt neuropsykiatriska funktionsnedsättningar och dyslexi.
I promemorian föreslås en ändring av skollagen så att tilläggsbeloppet ska vara individuellt utformat utifrån elevens behov och syfta till att eleven får förutsättningar att nå målen för utbildningen. I sak är inte detta någon nyhet. Även i den kritiserade HFD-domen slås det fast att man ska göra en individuell prövning av rätten till tilläggsbelopp. Av de nuvarande reglerna om tilläggsbelopp – om man läser dessa i ljuset av likvärdighetsprincipen i 1:9 skollagen tillsammans med reglerna om särskilt stöd, framgår det att tilläggsbeloppet ytterst syftar till att kompensera den enskilde eleven för hans eller hennes omfattande behov av stöd så att eleven når målen för utbildningen. Tyvärr har vi hittills inte sett den tolkningen hos kommunerna, vilket resulterat i att enskilda elever hamnat i kläm.
I promemorian föreslås också ett tillägg till skolförordningen: ”Med tilläggsbelopp ska också avse ersättning för sådana extraordinära stödåtgärder som riktas till barn och elever med stora inlärningssvårigheter”. Det är positivt att man markerar att reglerna om tilläggsbelopp omfattar barn i förskolan och inte bara elever i grundskola och gymnasium. Man har också tagit bort rekvisitet ”den vanliga undervisningen”, vilket är bra då det öppnar upp för att skolor även kan få tilläggsbelopp för stora anpassningar i själva undervisningen. Vad jag dock ställer mig frågande till är vad man lägger i begreppet ”stora inlärningssvårigheter”. Hur definierar man inlärningssvårigheter och var går gränsen mellan ”stora” inlärningssvårigheter och inlärningssvårigheter? I promemorian ger man inte något närmare svar på detta. Dessutom – det är inte självklart att gruppen elever med olika neuropsykiatriska funktionsnedsättningar omfattas av ändringen. En elev med t.ex. Aspergers syndrom behöver inte ha inlärningssvårigheter, det handlar om att eleven lär sig på ett annorlunda sätt. Kommunerna och förvaltningsdomstolarna kommer att behöva mer ledning än så här. Begreppet inlärningssvårigheter behöver definieras av de som ska använda termen som måttstock.
Inte heller tar man upp problemet med att en del kommuner har börjat att bevilja tilläggsbelopp – men dock i en alldeles för liten omfattning som inte på långa vägar räcker för att finansiera de kostsamma extraordinära åtgärder som friskolorna vidtagit. Det är ett växande problem som man måste lyfta och göra något åt. Jag var själv i rätten tidigare i veckan där denna fråga var på agendan.
Ändringarna ska träda i kraft 1 juli 2015. Det är dock alldeles för tidigt att ropa hej ännu. Det är ett år tills förändringarna träder i kraft och det finns hål i förslaget som måste täppas till. Möjligen räcker förslaget till att tysta de mest högljudda kritikerna fram till valet, men jag menar att mycket arbete återstår att göra innan alla barn och elever i praktiken kan få den utbildning som de har rätt till.
Jennie Elfström