Vi fick i uppdrag att hjälpa en 18-årig tjej med Downs Syndrom att få en ledsagare. Kommunen beviljade inte LSS-insatsen utan hänvisade till att den sociala stimulans hon fick i skolan och på korttidstillsynen räckte för att uppnå goda levnadsvillkor. Kommunens utredning var mycket bristfällig och speglade inte verkligheten överhuvudtaget. Problemet var att klienten inte klarade att ta sig själv till och från olika aktiviteter utan fick helt förlita sig på sin förälder som stöd. Denna uppgift bortsåg kommunen från helt och hållet. Likaså bortsåg man från läkarintyg och intyg från klientens skola om behovet av insatsen.
Fel menade vi och vi överklagade till förvaltningsrätten och yrkade på att förvaltningsrätten skulle bevilja ledsagarinsatsen. Förvaltningsrätten höll emellertid med kommunen och avslog överklagandet. Vi överklagade vidare till kammarrätten, som beslutade i början av året att vår klient hade rätt till ledsagarservice enligt LSS. När klienten och hennes förälder skulle träffa kommunens representanter på ett möte där de trodde att de skulle diskutera hur ledsagarservicen skulle verkställas, fick de istället ett beslut att ledsagarservicen skulle verkställas på fyra tillfällen per år. Vilken 18-åring skulle acceptera att bara få komma ut och träffa kompisar bara fyra gånger per år utan att en förälder måste vara med? Kommunen hade enligt vår mening tolkat förarbetena till LSS helt felaktigt.
Vi överklagade kommunens beslut till förvaltningsrätten igen. Efter tre månader kom domen från förvaltningsrätten, som slog fast att vår klient hade rätt till ledsagarservice med 35 timmar per månad. Kommunen gav sig dock inte utan överklagade förvaltningsrättens dom – igen! I förra veckan kom beslutet från kammarrätten att de inte beviljar prövningstillstånd. Förvaltningsrättens dom, att klienten har rätt till 35 timmar ledsagarservice per månad, står därför fast.
Ombud i ärendet var jur.kand Jennie Elfström.